Jag är inte den jag varit förr, eller så är jag nu precis på väg att bli den jag egentligen är. Eller så är det bara en fyrtioårskris. Haha.
Saker i livet jag tidigare tyckt varit otroligt viktigt känns idag helt irrelevant. Karriär är ett mycket tydligt exempel. Jag har jagat och jagat karriär, bekräftelse och pengar. Idag är jag fattigare än någonsin men lyckligare än på länge. Att kunna jobba med det jag brinner för och älskar är en sån tacksamhet. Klart att jag blir rädd titt som oftast att jag inte kommer fixa det, att pengar inte kommer räcka, att alla mina kunder ska avboka osv men ändå på något vis så finner jag ett helt annat lugn i detta. Det första jag ofta får höra är frågan om jag kan leva på jobbet som hudterapeut och hur mycket jag jobbar. Relevanta frågor såklart, men även totalt ointressanta. Jag fick höra från en person som inspirerar mig att hon tänkte baklänges. Typ hur mycket pengar behövs det för att driva runt hushållet? Aha typ 10000 kr (extremt taget i luften). Hur mycket behöver jag jobba för att få ihop tio tusen lixom? Min fritid är väldigt viktig och värdefull för att jag ska må bra och fungera. Tiden med mina barn är otroligt mycket viktigare nu än det varit tidigare, sorgligt kan tyckas men jag är glad jag förstod det innan det var för sent. Jag finner ingen stolthet i att säga att jag jobbar si och så många timmar på en vecka och att mer är bättre. Nu kan jag snarare tänka ”om en person måste jobba så otroligt mycket på en vecka, så är personen antingen väldigt ostrukturerad, ineffektiv eller bara älskar att jobba jättemycket”. Jag är så färdig med de bitarna, nu tänker jag snarare hur jag kan arbeta mer effektivt och då inte bara pengamässigt. För mig är det effektivt att tex kunna träna på lunchen för då fungerar jag så mycket bättre de timmarna jag arbetar. Att kunna se träning som en service för att jag ska kunna arbeta snarare än ett måste. Eller som jag får höra ibland :”Gud vilken lyx att kunna träna på lunchen” Ja det är det såklart men det är också ett val. Val har vi massor att göra och ibland tror jag att många tror att de måste en massa grejer. Vems förväntningar är det egentligen? Och vem sätter de olika måsten? Du eller nån annan?
Det som också förändrats är min tolerans för stress. Den har jag hela livet trott varit väldigt hög. Klassikern ”stresstålig och kan hålla många bollar i luften” var en typisk mening i mina CVn. Jag kan skratta åt det nu. Jo jag håller många bollar i luften det gör jag jämt, idag skulle jag snarare säga att jag är en smula fladdrig men i stort behov av återhämtning för att orka hålla en och annan boll i luften. Jag är driven i hela mitt sätt, men behöver får vara extremt lat för att kunna vara driven. Den där balansen i livet alltså. Kommer jag någonsin känna att den är ok, jag tror och hoppas det faktiskt.
cicilina 